I Söndags blev jag överraskad med världens finaste babyshower! ♥ Alltså, ser ni hur mycket jobb dom lagt ner? Känner mig så otroligt bortskämd och lyckligt lottad som får ha dessa människor i mitt liv! Vill bara spola tillbaka tiden, det var så himla mysigt och allt gick så snabbt!

 

Vecka 35 nu och lillen börjar få mindre plats, det känns. Han trycker på mina revben. Vi har även avklarat del 1 av 3 på Föräldrakursen och det känns riktigt bra. Kul att träffa andra blivande föräldrar och ventilera sina tankar. Imorgon ska vi till barnmorskan igen, och det är jag så pepp inför. Var tvungen att skjuta fram förra besöket så nu var det ett tag sen vi var där. Ska bli spännande att se hur han ligger, och hur mycket magen växt. Vi kanske även kommer att få göra ett ultraljud för att se så han lagt sig till rätta. Vad jag kan känna så ligger han åt rätt håll, men jag tror inte att han fixerat sig än.

 

 

Igår var vi hos veterinären med Hugo. Helt plötsligt så kan han inte hoppa upp med frambenen så som han brukar göra, och han hoppar inte upp på saker alls. Han gnäller när man tar i honom ibland och han går stelt. De kunde inte hitta något hos blå stjärnan, trots att de gjorde ett ultraljud och kände igenom hela kroppen (han gnällde som bara den). Vi fick smärtlindrande och skulle återkomma om det blir värre.

 

Jag vänjer mig aldrig vid tanken på att jag en dag inte kommer ha honom kvar längre. Jag slits isär inombords när jag tänker på den dagen då vi måste ta farväl. 9,5 år är ingen ålder på en liten papillon, men varje gång vi måste åka in akut till blå stjärnan så är de där "tänk om"-tankarna omöjliga att få ur huvudet. Jag bryter ihop här hemma och sen samlar jag mig för att vara stark hos veterinären, så att det inte blir värre för Hugo än vad det redan är. Jag vill bara att han ska få vara frisk och må bra.