Somewhere over the rainbow, way up high. There's a land that I've heard of once in a lullaby
Den senaste veckan har jag känt mig lite nere. Ni vet när man är sådär skör att man skulle behöva lindas in i bomull. Jag har försökt hitta en orsak men inte kunnat sätta fingret på vad det är. Det blir på nåt sätt ännu jobbigare, för man har väl inte tillstånd att gråta helt utan anledning? Men ibland är det så befriande att gråta. Det är skönt att få vila lite i den stunden, släppa ut all luft, alla spänningar, all styrka, och få visa sig svag. Låta någon klappa på en, krama en, trösta en. Allt brukar kännas så mycket bättre efteråt.
Och jag tror att det är viktigt att acceptera att livet är lite ledsamt ibland. Vi har ångest, vi är deppiga i perioder, saker och ting gör ont. Men dessa känslor är inte för evigt. Jag tror inte att man ska värdera varje känsla. Acceptera den bara och låt den vara. Det går över.
I helgen har Axel varit iväg med sina bröder, och Carro har varit hos mig. Ibland när vi är med varandra så känns det som om vi fortfarande är småungar, som leker vuxna. Hur hamnade vi här? När blev vi såhär gamla? Kan jag tänka. Jag är så tacksam över mina systrar, dom är mina bästa vänner och jag älskar dom till slutet av universum.
På Torsdag får vi tillträde till vårt hus. Allt känns så overkligt? Jag har aldrig ägt en bostad förut. Jag har nog inte riktigt fattat det. Jag längtar jättemycket, samtidigt som det känns så läskigt med hela det här husbyggar-projektet. Och spännande. Och galet. Och överväldigande. Det är så mycket känslor i lillkroppen nu.