Hur ska jag ens börja? Den 12 Maj åkte vi in till Östra sjukhuset för att bli igångsatta (eftersom jag gått två veckor över tiden), 18 timmar senare och med ett akut kejsarsnitt kommer han äntligen ut kl 05:25 den 13 Maj. Kämpade på med värkar i en mindre evighet utan att det gick framåt (detta pga att han låg fel fick jag veta i efterhand), så när det väl blev kejsarsnitt var det en enorm lättnad.

Jag kanske har romantiserat allt i min hjärna i efterhand men så fort jag tänker på hela händelseförloppet, tiden på BB efteråt, så blir jag helt varm i hjärtat. Det är verkligen det häftigaste, mäktigaste och finaste jag varit med om. Vi fick helt fantastisk vård på Östra och även fast man vet att de säkert är stressade och har ont om plats så var det aldrig något som märktes på personalen. Jag kände mig hela tiden väldigt trygg och väl omhändertagen, mycket för att Axel var en jäkla klippa som peppade mig och behöll lugnet, men också för att jag var fast besluten om att lita på barnmorskorna och läkaren. Det är ju inte direkt så att man har så mycket val, men känner man sig otrygg så är paniken inte långt borta sen. Så glad över att det blev en sån fin upplevelse. Det blir ju aldrig en första gång igen.