Jag har haft mycket sammandragningar de senaste dagarna, och sammandragningar är ju helt normalt att ha, men blir det väldigt mycket så kan det även bero på stress. Och jag har ju haft lite tryck för bröstet det senaste, varit väääldigt virrig (dock trott att det mest beror på gravidhjärnan?) och upplevt att jag har haft svårt att komma till ro. Så nu behöver jag reflektera över hur jag egentligen har det. För om inte jag har det bra, så har inte bebis det bra heller. Även om jag försökt att ta det lugnt på jobbet så har jag mycket ansvar och det är en stress i sig. Jag driver ett projekt inom vår avdelnings marknadsföring och vid sidan om det är jag också ansvarig över att vi levererar felfritt material till en av våra största kunder. Jag ser inte det som något påfrestande, men tillsammans med allt annat som även händer privat och den omställning det innebär att vara gravid så blir det för mycket. Och den där eviga känslan att vilja prestera på alla plan, vara till lags.

 

Varför är det alltid lättare att växla ner när någon annan säger åt en att göra det? I stället för att bara själv lyssna på sin kropp och ta de där varningssignalerna på allvar. Nu handlar det ju inte om mig, utan nu handlar det om vår lilla bebis där inne, och därför måste jag lära mig att vara självisk för hans bästa.

 

Är så tacksam att min kropp vägleder mig i det här, att den säger ifrån när jag håller för högt tempo. Det är så jäkla häftigt att den producerar ett barn, och jag får liksom bara hänga med på resan, göra det den säger åt mig att göra. Den har ju redan tänkt på allt. Vi blir känsliga så att vi lättare ska kunna knyta an till barnet. Vi får ett starkare luktsinne så att vi lättare kan undvika dålig mat eller upptäcka faror. Jag har märkt ett ökat behov av trygghet och tänker att det kanske har att göra med att jag vill känna mig säker och "beskyddad". Blir väldigt orolig när Axel inte är hemma och har i övrigt en väldigt stor rädsla för att förlossningen skulle starta utan att han kan vara med.

 

Annars så försöker jag att skärma av lite från all hysteri kring barnaskaffande. Det är inte lite man kan läsa, plugga på, köpa, inte köpa, övningar osv. Min hjärna slog bakut. Det är ju en hel jäkla värld? Hur orkar folk? Nä nu är det jag som sätter stopp och tar ett break från alla tips och tricks och gud vet vad. Det blir nog bra ändå. Vi tappar ju bort oss själva i det här, vi måste ju våga lita på vår egen magkänsla och intuition?