Snälla, påminn mig nästa gång jag känner mig sådär ynklig som jag gjorde igår, att jag behöver gå och träna. Känner mig som en ny människa nu. Jag behöver mina endorfiner för att fungera som människa. Utan dem blir jag ångestriden och deppig. Tappar liksom bort mig själv lite.

 

Det gick bra på konferensen idag! Jag är stolt över mig själv. Tycker det är så himla svårt att veta när man behöver pusha sig själv och när man faktiskt behöver ta ett steg tillbaka och sänka kraven. Hittills har nån slags kombo fungerat för mig, typ; Första steget är att gå dit och är det bedrövligt får du gå hem.

 

Det finns ju egentligen ingenting som är värre än att inte försöka. Däremot behöver man lyssna på kroppen och ibland säger den åt en att dra ett täcke över huvudet, såna dagar finns dem också. Svår balansgång tycker jag.

 

Gonatt!