Söndag. Måsarna har skrik-kalas utanför fönstret. Jag gillar det. Jag har yogat. Försökt få kontroll på alla känslor i min kropp. Axel har åkt iväg på jobbresa igen. Jag har en tuff vecka på jobbet framför mig.

 

Jag känner mig så himla ensam nu. Grät inte lika mycket den här gången när vi sa hejdå, kändes kanske lite lättare, som att allt gick tillbaka till det vanliga igen. Vardagen. Vet inte varför jag gråter varje gång nu, för det gjorde jag inte förra året. Men jag tror det har lite att göra med att jag har ett nytt jobb och när det kommer till att ventilera allt så är Axel en trygg klippa och ett värdefullt bollplank. Men jag fortsätter att intala mig själv att OM jag tycker det är jobbigt att vara själv, så behöver jag det verkligen. Jag behöver öva öva öva tills det känns bekvämt.

 

Imorgon ska jag på en konferens som känns lite halv-läskig. Jag ska även gå in som tillförordnad nationell chef över min avdelning. Mitt i alla nervösa känslor så känns det jättekul. Jag är stolt och glad över allt jag får vara med om och alla chanser jag får. När det händer så mycket saker i livet och när man hela tiden måste utmana sig själv, är det viktigt att inte glömma bort att jobba med att hitta ett inre lugn. Att aldrig låta prestationsprinsessan få för mycket plats, eller rädslan för att misslyckas för den delen. Jag försöker meditera varje eller varannan dag. Försöker jobba med mina tankar. Något som lugnar mig mycket är att alla tankar som kommer till en behöver man inte identifiera sig med. Jag är inte mina tankar. Likaså känslor. Alla känslor som dyker upp inombords definierar inte vem jag är, de är bara ett kvitto på mina tankar. Försök inte få tankar och känslor att försvinna, låt dem komma till dig, men du behöver inte värdera dem eller vara rädd för dem. Låt dem bara vara där. 

Ja hörni, det kanske slutar att jag sitter här som Buddha himself.

 

Namaste.....

 

 

 

♥♥♥♥♥♥♥♥♥