Det har varit en otroligt mysig och härlig vecka i Idre. Det var fyra år sedan jag var där sist, men det var precis så som jag minns det.

 

Älskar att komma dit. Älskar att vi bor i ett stort härligt hus mitt i backen, att allt är kravlöst och var och en av oss får göra precis det man känner för. Att skrutta runt i underställ och bada bastu innan maten. Att ge sig ut i den friska luften och åka längdskidor lääänge, ta små energipauser och trycka i sig kexchoklad för att kroppen behöver det. After skin med varm oboy och mintu. Att inte kolla mobilen på en hel dag, att vara sådär otillgänglig och fri. Listan kan göras lång!

Den här gången kändes det extra avigt att åka hem. Dels för att stugan ligger ute till försäljning och dels för att Axels alla jobbresor börjar nu... Ni vet när man får viska "hejdå" samtidigt som man biter sig i läppen för att inte börja grina. Så var det idag. Och sekunden efter att jag stängt dörren efter honom så började jag storböla. Jag vet hur det är, att det kommer gå bra, att jag vänjer mig, att vi uppskattar tiden tillsammans mer. Men det är just det, jag vill inte vänja mig. Jag älskar att dela vardagen med honom.