Farfar. Jag skulle vilja skriva några rader om dig. Kanske så att de som inte kände dig får en känsla för vem du var. Men hur beskriver man någon som levt ett helt liv med några få rader?

Jag skulle kunna berätta om när vi åkte förbi sotarn och du alltid, gång på gång frågade vem som bodde där och sen skrattade när jag svarade att det var sotarn. Eller hur du utbrast högt i bilen, efter att det varit tyst ett tag, ”Säger du det Sandra?!”. Hur du alltid förhörde oss på dina mellannamn, så att jag nu kan rabbla dem i sömnen, Håkan Artur Valdemar. Nu får Vilgot bära ett utav dem. Hur du alltid mötte upp med en bamsekram i dörren varje gång man steg in på Kilbogatan 1. Men du var såklart mycket mer än dessa små värdsliga ting. 

Det finns en sista gång för allt, men hur vet man vilken som blir den sista? Sista gången du frågade vart sotarn bodde, vad ditt mellannamn var eller sista gången jag fick en bamsekram. I måndags höll jag din hand en sista gång, och jag fick vara med dig när du tog ditt sista andetag. Du kommer att fattas mig. 

Säger du det Sandra?

Ja det säger jag Farfar <3